Har Tintin nångång svikit dig?
Det finns sådana där triviala men hjärtvärmande små notiser i tidningarna ibland. Ni vet de om folk som hittar flaskpost decenium efter att dom las i vattnet eller de som får tillbaka ett bortappat gosedjur fast de glömde det på andra sidan jorden. Inte för att jag kommer ringa Aftonbladet, eller ens NWT eller VF, men min sån stund kom idag.
Någon som präglat min barndom är allas vår belgiske tofsjournalist Tintin, och kanske klickade vi som mest alla de gånger jag försvann ini en mer spännande värld med hans röst som guide. För det var ju hans röst, Tomas Bolmes mjuka, smågutturala och ålderdiffusa stämma, som så perfekt personifierade den alltid lika unga globetrottern när Tintins äventyr dramtiserades för utgivning på LP och kassett. Om det så var i Tibet, som i Amerika eller i Moldavien så kunde man lita på att berättelsen skulle leveras med en emotionell precision och berättande skärpa som Radioteatern än idag har att följa. Fortfarande så är dessa inspelningarna suveräna dramatiseringar med ett röstskådespeleri som för sig skulle kunna ge rösternas ägare ett frikort in på Dramaten.
Och det var just dit jag för dryga fyra år sen skickade ett kuvert innehållande ett vitt fotopappers ark med två bilder: ett porträtt av Tomas Bolme och en teckning på Tintin, ett frankerat returkuvert och ett handskrivet brev där jag utryckte min beundran och en enkel önskan om en signering av nämnda ark av mannen som gett min hjälte en röst.
Jag fick inget svar. Inte på ett år. Nångång såg jag Tomas på nyheterna och förbannade honom i tysthet, kände som det inte hade varit någon svår tjänst jag bett honom om. Sen glömdes det bort.
Idag, vad jag alltså skulle uppskatta är fyra år sen det där brevet skickades, i ett kuvert adresserat till mig själv på min gamla adress, möttes jag av samma ark. Med ett tillägg: med blå kulspetspenna stod skrivet "Hjärtliga hälsningar till Jon från Tomas Bolme".
Någon som präglat min barndom är allas vår belgiske tofsjournalist Tintin, och kanske klickade vi som mest alla de gånger jag försvann ini en mer spännande värld med hans röst som guide. För det var ju hans röst, Tomas Bolmes mjuka, smågutturala och ålderdiffusa stämma, som så perfekt personifierade den alltid lika unga globetrottern när Tintins äventyr dramtiserades för utgivning på LP och kassett. Om det så var i Tibet, som i Amerika eller i Moldavien så kunde man lita på att berättelsen skulle leveras med en emotionell precision och berättande skärpa som Radioteatern än idag har att följa. Fortfarande så är dessa inspelningarna suveräna dramatiseringar med ett röstskådespeleri som för sig skulle kunna ge rösternas ägare ett frikort in på Dramaten.
Och det var just dit jag för dryga fyra år sen skickade ett kuvert innehållande ett vitt fotopappers ark med två bilder: ett porträtt av Tomas Bolme och en teckning på Tintin, ett frankerat returkuvert och ett handskrivet brev där jag utryckte min beundran och en enkel önskan om en signering av nämnda ark av mannen som gett min hjälte en röst.
Jag fick inget svar. Inte på ett år. Nångång såg jag Tomas på nyheterna och förbannade honom i tysthet, kände som det inte hade varit någon svår tjänst jag bett honom om. Sen glömdes det bort.
Idag, vad jag alltså skulle uppskatta är fyra år sen det där brevet skickades, i ett kuvert adresserat till mig själv på min gamla adress, möttes jag av samma ark. Med ett tillägg: med blå kulspetspenna stod skrivet "Hjärtliga hälsningar till Jon från Tomas Bolme".
Kommentarer
Postat av: Sebastian
Haha! Jag dör, äntligen fick du det!!!
Bäst.
Trackback
