Jon - men eller hur?

Okej, så även om det var snart en vecka sen jag lämnade med barndomshem bakom mig så kanske det ändå bör skrivas nån rad om det. För min egen skull om inte annat.

Lördagens fest blev, tja, lyckad på ett sätt. Folk verkade ju trivas, om det senare skulle komma att  minnas den är en annan sak. Jag och brorsan kom överens om morgonen därefter att vi antagligen hade lite olika syn och förväntan på hur festen skulle bli. Min inkluderade inte att folk satt och dregla i soffan eller sparka i väggen i takt med Mötley Crüe, men kanske är det skitsamma så länge folk har kul? 
Jag och Emps skrattade som fan i alla fall åt den egenpåstådda gitarrlegenden Robin A som förklarade sin briljans genom "jag kanske inte bäst är bäst på att spela men ingen är bättre än jag att ha gitarren på axeln"

Stort tack till alla som var där och lite extra cred till de Fryk och Berntsson som gjort t-shirtar dagen till ära. Japp, en gång Vändzon-crüe, alltid Vändzon-crüe. 

Söndagen som kom handlade mest om att att skapa ett Le Resistance mot getinginvasionen, på altanen och i köket. Med dammsugaren som vapen blev jag The Wasp Slayer och hoppas på att naturen förlåter mig.
Detta till trots låg vemodet låg rätt tungt över mig och även om jag aldrig börja lipa så var det fan inte långt ifrån när man för sista gången käkade vid furubordet och kolla ut över gräsmattan.
Kanske hade allt varit svårare om jag inte hade ett nytt slags äventyr att se fram emot. På nåt vis tar man ju bara farväl av ett hus, som faktiskt står kvar om än inte till ens förfogande, men ändå. Skattkärr, kompisarna och...fan, måste säga, suck...minnena försvinner ju inte och med att man flyttar ut...gött nog. Hur som helst så känns det bättre än vad jag trodde och det ska bli skoj och se hyr nya kåken ("jävla fin kåk") blir.

Roligt var  också alla fall att farsan samlade alla mynt vi samlat från olika resor, skrev en lapp där det stod vilka vi var, la allt i en glasburk och grävde ner den på en halvmeters djup nånstans i trädgården.